aardwark, mitt första svar

Jag skyndade mig som bara den så att ingen annan skulle hinna före. Första gången jag klarat en fråga!

21.20 aardvark@vark.com:
You there? I have a question (from his iPhone) about *fish* that I think you might be able to answer.

(Type ‘sure’, ‘pass’, or ‘busy’.)

21.21
Sorry I missed you.
Type ‘sure’ to see if you can answer the question, or type ‘help’ to learn more about Aardvark.

jag: sure

aardvark@vark.com: (From Troy S./42/M/FortLee,US — sent via iPhone)
When should I stop feeding koi in regard to temperature?

(Type ‘pass’ to skip, or ‘more’ for extra options.)

21.24 jag: When the water gets cold it is harder to digeste food when the watertemp is below 55 farenheit or 12 degrees celcius, stop feeding the koi.

aardvark@vark.com: Great — I’ve sent that to Troy. Thanks for the fast answer!
(Type ‘Troy:’ followed by a message to add something, or ‘more’ for options.)

BTW: I noticed you answered several questions this week — that’s great! To see who’s online now to answer your questions, visit http://vark.com/a/xd8DBsy

21.25
(From Troy)
Thanks!

(Type ‘more’ for options, or ‘browse’ to see topics to ask about.)

Aardvark

Apropå bloggdöden

Tror visserligen inte att det finns någon riktig blogdöd även om det är så att några börjar skriva mindre intensivt. Utan att kunna presentera några som helst fakta om det fenomenet

Blogdöd, kanske inte är en trend. Tycker istället att det viskas om att det blir viktigare att äga sitt innehåll och bloggen är ett bra redskap för det,  i kombination med en lifestream för att få alla uppdateringar från dina sociala tjänster. Då spar du allt ditt innehåll och riskerar inte att tappa något när tjänster antingen bestämmer sig för att upphöra eller förändras.  Att Facebook kommer att vara populär för all framtid är väl knappast troligt. Men de äger ändå ditt innehåll.

It’s the questions

Har ett flertal böcker i bokhyllan som nu aldrig tycks få öppna sista uppslaget. Det är både tråkigt och kul. Kul att jag läser tråkigt att jag glömmer bort handlingen innan jag väl når dit. Det handlar kanske om att börja prioritera. Läsa det som gör skillnad. Nån typ av kulturkonsumtionshets. Det handlar inte om att det är stort brus ”därute” som är svårt att hantera. Jag tror alltid det har funnits brus i någon form och människan sedan har anpassat sin uppfattnings- och prioriteringsförmåga efter det.

Just nu tänker jag en del på vad som kallas sociala medier. Hetsmedier kallar jag dem i bland. Det gäller att ha en plan med alla konton på alla sociala webbar tror jag. Jag är lite Jekyll and Hyde och signar upp på allt jag kommer över. Men återvänder endast till två eller tre tjänster och avfärdar resten. Flickr och Delicious och ett par till. Facebook och Twitter tveksamt förstås. Jaiku har jag övergett. Facebook har jag också övergett en gång i tiden men kommit tillbaka till.  Äh, det går att hålla på sådär ett tag.

Skulle jag använda alla lika aktivt så skulle det bli hetsigt värre för mig. Men det handlar inte bara om att prioritera och filtrera. Det handlar också om att faktiskt använda de tjänster som finns och erbjuds maximalt. Så att de faktiskt bidrar med något värde och inte bara blir en tidstjuv. Det är därför jag tycker att det finns en hets på webben,  hinner vi använda en tjänst utforska dess potential innan det är dags för nästa?

Cykel, nya media och Michael Jackson

Cyklade och lyssnade på Medierna i P1 under en semesterdag i somras. Tog en sväng in i Västmanlands skogar och stannade slutligen i Köping när blodsockret och vattnet sinade. Väldigt trevlig tur när Sverige är som vackrast. Naturen väller in. Närsynta gubbar i bilar på enfiliga landsvägar lyckades nästan vara lite väl överväldigande, läs livsfarliga.

Har för mig att det var i samma veva som M. Jackson avled (nu sedan länge bortglömt hos många i alla fall hans död, men under sommaren så satte det snurr på en sjutusans massa bloggar, mikrobloggar ochsociala webbar).

Hur som helst var det ett bra och intressant program som Medierna gjort . Hur ska journalistiken klara konkurrensen från internet i dag och framöver? Vem betalar för en papperstidning och dess journalistiska innehåll, hur mycket är du beredd att betala för god journalistik?

Själv har jag en helgprenumeration på DN. Det är ungefär vad jag hinner med att läsa i det formatet och där jag befinner mig fysiskt under dagen. Så det är mitt behov, eller snarare min tid och mitt intresse, som bestämmer hur jag vill konsumera journalistik. Resten är jag ”tvungen” att hämta upp på internet via sociala medier och svenska och utländska nyhetssajter, främst svenska.

Jag har byggt mitt eget nyhetsflöde, efter min smak och mitt intresse och anpassar det till hur mycket tid jag har till förfogande. Det gör att jag inte prenumererar på hundratals flöden utan ett begränsat antal och väl valda ämnen.

Diskussionen om att det inte går att tjäna pengar på internet för nyhetsmedia upplever jag som väldigt knivig. Jag har inte en ledtråd på tungan om hur man driver ett framgångsrikt medieföretag. Men att det inte går att tjäna pengar tror jag är helt fel. Det är klart det måste gå att tjäna pengar på god journalistik.

Kanske hanldar det mer om generationsskiften (en klyschig tanke månne) och syn på vad information är och hur den presenteras.

Måste en webbplats för nyheter se ut som en papperstidning? Måste det stå DN, Aftonbladet eller ekuriren där.

Någon i intervjun i P1 Medierna talar om att det kostar pengar att granska våra makthavare. Samtidigt har vi fått mer media att välja på, eller källor att läsa från.

Alltså fler granskare! Fler personer/journalister eller fler tyckare. Med konsekvensen mer personifierat innehåll och i vissa fall oumbärlig dåligt. En viss journalist står för en viss typ av journalistik. Och alla behöver inte vars om http://josefsson.net/ men det kanske är ett recept. För alla är inte intresserade av honom och hans knäck.

Det jag menar är att nyhetsmedia och medieföretag inom den branschen kanske måste börja inse att de inte endast kan syssla med nyheter på webben. De måste ha mer på gång, knyta användare till sig.

M. Jackson var kanske en otroligt ointressant nyhet/besked men det var intressant ur den synpunkten hur hans död spred sig och rapporterades på mängder av webbar, jag kunde inte undvika att läsa om honom hur mycket jag än ville. Det var nästan så att jag skulle vilja påstå att att det kändes som en nyhet som annonserades. En annons hade kanske varit mer intressant för mig.

Hur som helst, det är en svår knut att lösa men användare finns det, men var finns den intresserade användaren? Tidningarna kanske inte ska ha en nyhetssajt utan tio eller fler eller mindre, med olika innehåll.  Vi har ju ändå inte så många dagstidningar i Sverige av det större formatet och då tänker jag inte på Expressen och Aftonbladet. Så nog borde det gå att hitta användare.

Sedan tror jag regionaltidningar har en annan utmaning framför sig.

Gädda, recept, äta, mat

Fick ett recept för gädda på Flickr, missa inte YouTubelänken.

Best to use pike of 1-3kg, not bigger than 5kg though because then it´s not tasty anymore and too dry. (Not mentioning the C&R for big pike)

First step is to fillet the guys, discarding the skin. Sprinkle salt and black pepper on both sides of the fillet.

You fry chopped onion and a little garlic together with chopped bacon until onion is transparent. (Don´t add any extra oil.) The onion and the bacon need to be fried beforehand because inside the fish it would only be cooked, not fried. And fried things taste so well.

Add rosemary, pepper and/or salt to the mix (here normally I don´t add more salt because the bacon is somewhat salty anyway)

Put this bacon-onion mix onto each fillet and roll it up like a pancake. Wrap each roll into a slice of bacon or something. It´s important to wrap it because pike meat is a little dry by default. ”Cure” the rolls in the oven for 40 minutes @200C covered with alu foil, then take the foil out for another 15 minutes or so and you´re done.

Eat it with whatever you want, I sometimes make it with rice. The best I´ve tried so far was with apples. For that you take a few apples (I prefer the green sour ones), chop them, and caramellize them on heated honey in a pan. Add water and slowly start cooking the apples. You can add a little salt, pepper again (here I prefer tri-colored pepper and I add quite a lot), and white wine, cook until soft (10-15 minutes or so), strain the liquid, and put the apple apart. Add cream to the liquid and stir until smooth. Now you can put back the apples into the creamy thing. (You need to strain so that you don´t smash the apples while stirring with the cream.)

Bon appetit!

Semester eller gone fishing eller fjällvandra med barn eller

Nu bär det av norrut i tre veckor. Fem fiskespön, ett par byxor, ett par löpskor, två barn. Tre böcker, men jag lär inte klara mer än 2.

Noblogg turns to webblogg

Ett tu tre. Har en tendens att dra ut på saker, men behöver inget webbhotell. Jag vill bara skriva. Nåväl. Semester hägrar, mer gäddfiske i norr och kanske lite öring.

Ska läsa de här böckerna under semestern och så ska jag uppför Helags:

1. Extremt högt och otroligt nära – Jonathan Safran Foer
2. Hjärtat är bedrägligast av allt – JT Leroy
3. Webbredaktörens handbok – Fredrik Wackå

Bergfeber, igen

Vaknar igen mitt i natten. Ett vakum trycker över öronen. Det är som om något saknas runt mig, något fundamentalt. En hård vind, kyla, domningar i fingrar och fötter och en fruktansvärd torrhet i halsen. Det känns som om jag borde ha hostat så hårt att revbenen lossnar från bindväven och att de snart håller på att knäckas. Jag fumlar efter min syrgas och letar mig fram i mörkret. Det finns ingen hållpunkt, inget att orientera mig efter, förutom en ynklig stämma ett tiotal meter bort som ropar efter mig. Syrgasen kanske ligger under sängen. Nej. Konstigt undrar var dunoverallen tagit vägen och selen med repet som säkrar mig till ankaret. Kanske har jag slitet av det och kastat det utför stupet ner på golvet i någon hallucination.

Nu är det dags att samla tankarna och genom ren viljestyrka trotsa alla röster som anser att jag ligger säkert här. Ligger jag kvar somnar jag om och flyter iväg in i mörkret, en befrielse som inte kräver fysisk styrka, kanske vaknar jag aldrig mer.

På vägen mot rösten stöter jag mot klippblock som påminner om dörrposter. Varför blåser det inte? Försiktigt nu när jag närmar mig det öppna isfältet. Till slut faller jag ihop utmattad på det mjuka berget kanske ligger jag i en snödriva. Mjukt täcke av snö från en lavin. Försiktigt sträcker jag ut handen och lugnar rösten som ropar efter mig. Han behöver ingen dryck så jag kravlar försiktigt på kanten av madrassen till tältöppningen. Ytterligare en känsla av att inte allt är som det borde vara. Antar att den höga höjden spelar mig ett spratt igen för det känns precis som om jag ligger i mina söners rum. Utan syrgas kanske det blir så hinner jag fundera innan jag griper efter min vante som hänger i luften. Jag borde smälta snö och dricka vatten men somnar igen efter att lyckats riva ut min reservsovsäck ur garderoben. Om vädret är bra imorgon kanske jag kan ge mig ut och upp över avsatsen. Om inte veckan på berget har tagit alla mina krafter.

För övrigt har jag läst ut Med livet som insats Chris Bonington och männen som besteg de farligaste bergstopparna. En stark misstanke när jag vaknade på morgonen var att boken hade gett mig bergfeber, igen. Boken har rört upp något i mig som känns som en vansinnig nyfikenhet. I sovande och vaket tillstånd. Men mitt undermedvetna har så klart starkt överskattat min förmåga att någonsin få mig att röra mig upp över 7000 meter. Mer troligt är att jag åker till Norge och tar nån topp men knappast i alpin stil, det sätt som Bonington och hans vänner förespråkade, bland annat på Everst. Bergsvandring snarare för mig.

Hur som helst är boken inget stilistiskt mästerverk utan den presenterar en ny bergsklättrarepok efter de stora belägringarna på ett rakt och oromantiskt sätt. Mellan raderna finns klasskillnaderna och efterkrigstidens ungdomsrevolt i Storbritannien. Det är lika spännande som de otaliga topparna som bergsklättrarna bestiger och som också tar deras liv utan att be om lov. En självklarhet.  Det är inga stålmän utan sökare efter det där lilla eller stora som fattas i deras liv och själar. I de flesta fall hittar de aldrig den komponenten som ska göra livet fulländat. Har de tur överlever de farorna och kan nöja sig med att bli äldre och visare antar jag. Det säger boken ingenting om. Bonington lever än.

Här följer korta fakta om Mount Everest bestigningarna vilka känns spektakulära för att det är Everest det handlar om. Men kanske Boningtons bestigningen av Eiger 1962 är mer spektakulär i sitt utförande.

1971: Internationell expedition till South West Face och West Ridge. Expeditionen leds av Norman Dyhrenfurth och består nästan bara av elitklättrare som Don Whillans, Dougal Haston, Naomi Uemura, Pierre Mazeaud och H. Bahuguna. Det blir en hel del personliga konflikter och allmänna organisationsproblem. Whillans och Haston når 8 350 m.ö.h. på South West Face.

1972: Ytterligare en expedition till South west face. Expeditionen leds av legenden Sir Christian Bonington. Man valde att åka till berget på senhösten och möttes av väldigt dåligt väder. Man når ”rock band” innan man vänder.

1975: Med erfarenhet från expeditionen 1972 ledde Sir Christian Bonington en ny expedition till south west face. Klättrarna var i stort sett samma som under expeditionen 1972. Man bygger läger upp till 7 800 m ö h och tror sig ha kommit på en väg att passera förbi ”rock band”. Denna gång var vädret utmärkt till skillnad från 1972. Nick Estcourt och P Braithwaite finner en väg genom rock band och några dagar senare så bildar Dougal Haston och Doug Scott läger 6 på 8 300 m ö h.

24 september: Haston och Scott klättrar i elva timmar och når South summit (8 720 m ö h) kl 15.00, vilket är sent. De bygger en bivack, fortsätter mot toppen och når den kl 18.00 när solen går ner. De är illa ute och tvingas övernatta utan syrgas på sydkammen. Dagen efter så klättrar de ner till Camp 6 på 8 300 m ö h.

26 september: Mike Burke, Peter Boardman och sherpa Sirdar Pertemba beger sig mot toppen. Boardman och Pertemba når toppen och möter Burke just nedanför toppen och sätter sig där och väntar på honom när han fortsätter mot toppen. De väntar länge men Burke ses aldrig igen.
(Källa: Wikipedia)

Uppgraderat till 2.7

Uppgraderade till WordPress 2.7 i dag. Byter tema till Sandbox och kommer stila den framöver.

Jaiku, jul och jag

Börjar fundera på mitt julkort för året. Känns som julen är extra viktig i år för att injicera nytt blod i konjunkturen, på ett skämtsamt vis. Som om jag funderat särskilt på det den senaste tiden. Nja, knappast. Fast om jag förstått det rätt så borde mer konsumtion också påverka konjunkturen positivt. Det är psykologi en masse som på något för mig sladdrigt vis påverkar saker och ting. Vilket påminner mig om en bok jag recencerade för ett par år sedan på dagensbok.com. Minns att Maria-Pia Boëthius i Mediernas svarta bok ifrågasatte ekonomin som något mörkt vilddjur, något demoniskt som rör sig mellan kroppar och skikt i samhället. Helt fritt. Att den går att vrida till för sitt ändamål och dess oregerlighet är ett slagträ, eller syndabock, vid tillfällen depressionen slår mot ekonomin som ett slag i magen. Men egentligen är den inte något av det nämnda utan resultatet av viljor inom vissa skikt i det ekonomiska samhället menar hon om jag minns rätt.

Näe, betydligt viktigare har trådar på Jaiku varit under veckan. De har dykt upp efter rykten om att Jaiku ska begravas (i det här fallet min tråd).  På andra sidan Jaiku står Twitter och lockar men även, vad jag har förstått, den svenska sociala nätverkssajten/mikrobloggen Bloggy.se

Bloggy kan vara ett vettigt alternativ till Jaiku eftersom den verkar innehålla samma komponenter som Jaiku (även fast jag inte gillar pokémonfärgerna och rörigheten i designen). Hur som helst tänker jag inte överge Jaiku riktigt än. För mig har det varit en vettig social tjänst som jag har lyckats återkomma till dag efter dag. Där finns riktigt och viktigt innehåll som jag emellanåt kan ha nytta av. Som tar mig vidare ut på webben på ett sätt som jag inte varit med om tidigare, with such ease. Det är också skillnaden mot Twitter som översiktligt verkar generera statusmeddelanden, och jada jada content.

Likt Facebook simmar användare i ett överflöd av kontakter i Twitter (och det är väl okej om man tycker det är roligt) vilket jag tror är en nackdel för att orka hålla nyfikenheten vid liv. Jag tror också det handlar mycket om vilka människor som står bakom innehållet och hur motiverade de är att bidra. Ett annat intressant inslag jag sett genom Jaikububblan (fånigt namn, jag vet) är att den kan fungera som back channel på konferenser och seminarier. Det är samma personer som återkommer visserligen inom webbsvängen men… Ibland växer det något i min bubbla och jag har aldrig drunknat i innehåll eftersom jag inte behöver ta del av allt (”jag använder sugröret” Twingly på Disruptive Media, någonstans). Nej, jag väljer att följa vänner och därefter personer som jag blir nyfiken på på grund av deras kunskaper/åsikter eller något i den stilen. Jag är visserligen en person som läser mer än vad jag skriver. Men ändå, jag har lyckats få hjälp inom 5 minuter på jobbet när jag kastat ut en fråga på Jaiku. Det gäller att hitta nån som vill bidra och de finns ibland i överflöd utan krav. Hur som helst jag får återkomma till Jaiku mina tankar flackar lite här.

Jag har fiskat upp Spotify, Pixlr, Bloggy med mera och musik, böcker och annat spännade på Jaiku. Jag skulle kanske hade fått tag i dem om jag letat med frågan är om inte Jaikuliknande verktyg blir mitt sugrör för att inte bli dränkt och vända ryggen?

God jul på dig som läser!